Efter kriget börjar Linjebuss AB, som bildats 1940, med trafik på kontinenten i det nybildade bolaget Linjebuss International
AB och har reguljära linjer till Basel, Nice, Paris och Prag. Man gör även sällskapsresor med turister ut i ett krigshärjat Europa där
folk nu lever i svår misär i de sönderbombade städerna och landsbygden. En flaskhals för dessa resor är färjeleden över Öresund
med DSB:s tågfärjor som alltid prioriterar järnvägstrafiken.
Färjetrafiken mellan Helsingborg och Helsingör är efter andra
världskriget helt i dansk regi och man vägrar konsekvent att göra
platsreservationer för motortrafik vilket innebär att man ibland
måste vänta länge för en plats på färjan. Hos kapten Carl Hall,
som är chef för bussresebyrån i Helsingborg, växer idén fram
att starta en egen färjelinje för de egna bussarna och på så sätt
underlätta överfarten och därmed lösa detta problem.
Svenska Sockerfabriks AB hade 1953 inköpt en gammal ångfärja
från England för sockertransporter mellan fastlandet och
Mörbylånga på Öland. Carl Hall och Linjebuss ägare Rederi AB
Svea beslutar 1955 att chartra detta fartyg som då redan var döpt
till Betula. Hamnmyndigheten i Helsingör kunde inte stoppa
etableringen då fartyget var utrustat med sidoramper och därmed
inte beroende av någon fast kajplats med ramp. Tilläggsplats får
man i Helsingborg i inre hamnen vid nuvarande hotell Marina
Placas norra kajsida, i Helsingör får man nöja sig med en mer
isolerad tilläggsplats ute vid Kronborg slott.
Ombordkörning av fordon görs till en början via ramper på fartygets
sida, fast färjeklaff och väntsal skall tillkomma senare. Det visar
sig att det även blir plats över till privata bilar och därmed var
denna senare så populära linje ett faktum. Mottagandet på
danska sidan är till en början iskallt, man blir motarbetad av inte
bara av DSB utan även av myndigheter, polis och
motororganisationer som alla vill skydda den danska
"ensamrätten" på HH-leden som man av tradition anser sig ha.
Under våren 1957 inleder man visst samarbete med DSB med
gemensamma priser biljettgiltighet och att man ska hänvisa
trafikanter till varandras färjor. Samarbetet går dock trögt i början
då man från DSB:s sida dröjer med att praktisera det ingångna
avtalet. Verksamheten visar sig trots allt gå bra för och den första
april 1959 köps fartyget för 1,5 miljoner kronor och blir inregistrerat
på Linjebuss International AB i Helsingborg. Under femtiotalet
tappar bussarna som var upphovet till den egna färjetrafiken mark
till det billigare charterflyget och 1961 upphör bussresorna helt.
Med åren ökar trafiken på leden kraftigt och ett antal nya färjor
tillkommer, en tid gör man även försök med svävartrafik till
Danmark. Flera andra linjer kommer att ingå i rederiet, man startar Trave-Line mellan Helsingborg, Köpenhamn och Travemünde
för gods och passagerartrafik och 1980 införlivas linjen Limhamn-dragör. Man har hela tiden också driften av DanLinks godstågfärja
Öresund som från 1986 går mellan Helsingborg och Köpenhamn.
Rederiet får genom åren olika namn men ägs fram till 1980 av Rederi AB Svea (Johnson Line) i Helsingborg. Därefter blir Johnson
Line och statliga Svelast ägare med 50% vardera. Svelast köper år 1983 Johnson Lines andel och blir därmed helägare.
Sweferry börjar 1991 samsegla med DSB på HH-leden under namnet Scandlines som senare också blir ett samlat namn
på alla de gamla järnvägsfärjelinjerna.
I november 1999 säljer ägaren SJ rederiet Sweferry och därmed den svenska delen av Scandlines till Stena Line. I samband med att
bron mellan Malmö och Köpenhamn öppnar den första juli 2000 upphör godstågtrafiken med Danlinks Öresund till Köpenhamn och
passagerartågtrafiken mellan Helsingborg och Helsingör och därmed går en mer en hundraårig epok i graven. Sedan juli 1997 drivs
trafiken på HH-leden med de tre systerfartygen Aurora af Helsingborg, Tycho Brahe och Hamlet där den sistnämda genomgick en
större interiörmässig ombyggnad under mars månad 2011.
Text och sammanställning av Bengt Klevtorp