Huvudsidor:
All rights reserved www.sundsutsikt.se
I januari 1984 fick jag ett brev från Torkel Eriksson (musei-chefen) där han talade om att kulturnämnden inte ville satsa pengar till
visningen av Möllan. Jag tog det lugnt då för dels var det långt till 1;a maj och jag hade ju kontrakt på bostaden. (När far dog bad
jag att få hyreskontraktet överfört på mig). Sedan blev såväl Edit som jag sjuka i svår influensa. Edit kom in på sjukhus för jag
kunde inte passa henne då jag själv låg i hög feber. Edit var 95 år då. När vi sedan kunde åka hem var det i slutet på maj.
Jag hade ju ändå inte orkat passa Möllan då. Här hade jag fått en större lägenhet och jag fick lov att ha Edit boende här.
När Annie kom ner lite senare var det en lägenhet här som vi fick hyra till henne i 2 månader. Då kunde vi vara tillsammans
den sommaren. Det stod obebott i Möllan även 1985. När jag sedan förstod att det måste bli slut på vistelsen i Pålsjö ringde jag
Torkel Eriksson och sade att jag tänkte säga upp kontraktet på Möllan. Han förstod mig men samtidigt fick de (museet) bekymmer.
I september 1985 tog jag hand om en del saker. Nisses dotter tog vad hon ville ha, museet fick också. Sommaren 1986 blev det
bebott igen. Britta och Ingvar Andersson erbjöd sig passa upp vid visningen. De bodde här 1986 och 1987. Ingvar dog i december
1987 och så blev det slut där också.
Året 1988 blev ett lyckligt år för Möllan då Möllevångsgillet tog över. Jag glömmer aldrig när vännerna Elsa och Curt Hörberg kom
hit med en stjälk av Mormors lilja plus ett par rosor. Vad jag kände då kan inte uttryckas i ord, det var en handling som värmde
och gör det än när jag tänker på den. Hoppas det skall bestå att Möllevångsgillet fortsätter sin verksamhet där och jag önskar
alla en lycklig fortsättning på den goda gärningen!
Signe Nordahls berättelse om sitt liv på Pålsjö Mölla
Familjen Nordahl framför bostaden.
Från vänster :
Edit, Annie, Axel (80 år), Signe,
Märta (gift med Nisse), Nisse och
Anna-Greta som är syster till Märta.
"Mitt hus är så ringa , dess dörr är så låg men aldrig
en kärare boning jag såg" o s v.
Ja. Var ska jag börja och berätta? Jag föddes i Pålsjö liksom mor och mina syskon. När man bott på samma ställe i många år blir
platsen liksom en del av en själv. Det är en lycka man liksom bär inom sig. Far föddes i Öja församling utanför Landskrona.
Farfar var dräng på Mariebergs gård. När far var 3 år flyttade farfar med sin familj till Pålsjö som statare hos Pålsjö-Follin
(farfar till Carl-Fredrik F). Farfar och farmor hade 10 barn och när farmor dog var han endast 49 år.
Vår barndom var trygg. Det fanns inga nöjen som drog oss hemifrån. Vi lekte i skogen. Fick absolut inte gå över järnvägen
eller plocka smultron på järnvägsbanken. Jag kan tala om att vi var lydiga. Det som var sagt var sagt!
Vår skolgång var i Pålsjö skola. Gränsen gick vid bäcken så vi tillhörde Landsförsamlingen, Det var 2 klasser i småskolan i samma
sal och 4 klasser i storskolan. När de två klasserna hade historia eller geografi fick de andra räkna eller skriva.
Man "lånade ju gärna ett öra" till den andra gruppen. Läxorna skulle läras utantill och om man blev förhörd på läxan
måste det vara ordagrant efter boken.
Efter inkorporeringen blev vi "stadsbor" och fick gå över till Magnus Stenbockskolan. Där gick jag ett år men trivdes aldrig och jag
var glad åt att få sluta när Nisse skulle dit och behövde böckerna. Sen blev det aftonskola på Slottsvångsskolan 3-4 kvällar
i veckan. Det var lång väg dit men jag trivdes där. Vi hade en underbar äldre lärarinna som hette Ida Nilsson.
Hon var så snäll, jag glömmer henne aldrig.
Jag fick premium i Pålsjö skola. Det låter som skryt men alla fick en bankbok (stor som en brödbok från 3:an eller Garni).
Det stod som förbehåll: "Medlet får ej lyftas förrän flickan fyllt 14 år". Vi fick 10 kronor en gång och 5 kronor nästa
gång. Tråkigt nog finns ej boken kvar. Det var en farbroder till Carl Fredrik Follins pappa, hovjägmästare C-F Follin som var donator.
Till vårt sommarnöje hörde också vår utfärd till Laröd backar. När björnbären vara mogna packade mor ihop smörgåsar och saft.
Vi vandrade iväg tidigt på morgonen. När vi kom till Tinkarpsvägen gick vi över till stranden. Som mor kände alla var hon
ju tvungen att stanna och prata med alla som var ute. Jag minns att det aldrig tog slut. När vi sedan äntligen kom fram fick vi äta
våra smörgåsar. Sedan började vi plocka björnbär och just den sylten var ju den bästa man kunde få till vinterns pannkakor.
Sedan bar det iväg uppför backen till Bengts stuga. Då var plommonen
mogna och han skakade träden och vi fick äta så mycket vi ville och
orkade. När vi sedan skulle gå fick mor en stor påse med hem och för
allt fick mor betala 25 öre. När vi blev bjudna ut till Helga och Emil
Nilsson som renoverat Bengts stuga kände Annie genast igen Bengts
grova käpp som han alltid hängde på axeln där han bar sina korgar.
Vi fick tidigt hjälpa till med varjehanda. Mor tvättade handdukar till
Pålsjöbaden. Vi hade brygghusgrytan i köket (den står kvar än).
Där kokte mor tvätten och så var det Nisse och jag som stod för
sköljningen ute vid brunnen. Där hade vi vridmaskinen på en balja
och sedan fick vi hänga till tork sedan mor dragit sträck från huset till
syrénträdet. Sedan fick vi passa på då det var lagom torra för mangling.
Vi hade en liten handmangel i drängkammaren. Om det var dåligt väder
fick vi hänga tvätten på vinden. Det var så roligt att hjälpa mor.
Mor avled 1945 och far levde till april 1959. Sedan bodde jag ensam där till 1969.
Första vintern var det en god vän som kom och var hos mig på natten, hon var
väldigt snäll. Hon arbetade i Lund men åkte hem varje kväll. Jag måste ju alltid
vara hemma för att elda. Jag ville ju inte vara borta någon kväll för det var svårt
att komma hem ensam till ett tomt hus. Våren 1969 tog jag mod till mig
(efter en kall vinter med stor koksräkning). Jag gick till kyrkoherde Kareld och
frågade om jag kunde få en lägenhet. Han hade hand om "Fristaden" och
Mariagården. Då hade jag arbetat åt familjen Banck och det fanns en lägenhet
på Mariagården som jag kunde få genast. Jag kunde ju inte flytta då för jag
skötte ju visningen av Möllan sedan far gick bort. De skulle ha sammanträde på
M-gården om ett par dagar och jag fick en blankett att fylla i. När jag sedan satt
där hemma på kvällen och det började skymma och ljusen tändas i Danmark
då vaknade jag. Jag blev förtvivlad när jag tänkte på att flytta.
När både mormor och mor bott där och klarat av det kändes det som att svika
både dem och huset med alla dess minnen. Efter sammanträdet fick jag besked
om att jag fått lägenheten. Då sade jag som det var. Då föreslog Kareld att
jag kunde bo i Pålsjö på sommaren. Det var ju en fin lösning, som jag är
honom mycket tacksam för.
Det är så många roliga minnen jag har om visningen av Möllan. Jag fick träffa
många trevliga människor som återkom år efter år. Roligast var nog det som
hände en gång när där var en skolklass med 10-11-åringar (1974 eller 1975).
När de sett Möllan igång var det någon som sade något om väggarna
(Klineväggarna). Då förklarade jag hur de gjorde och sedan var det en grabb
som frågade om jag var med då huset byggdes . Jag skrattade då och många
gånger efter det. Lärarinnan såg betänksam ut, hon visste väl inte hur
jag skulle reagera.
Vi hade inga korkmattor och trasmattorna skulle tvättas då det var bra väder. Mor klippte också trasor till att väva nya mattor och
kastade om vadd till täcken. Det var så bra att hålla till i drängkammaren med sådant som skräpade ner. På vinden kunde mor ha
väven. När täcken skulle sträckas satte mor upp bågen på vinden.
Barndomens jular i Möllan är något man aldrig glömmer. Lutfisken som skulle blötas var en stor procedur. Om det var blidväder kunde
mor ha baljan i drängkammaren, det var så nära till brunnen, det skulle ju bytas vatten ofta. Så var det julmaten som skulle lagas.
Det var inte som nu att köpa färdigt. För det mesta var vi hemma på julafton. Då kom moster Fia med sin familj. När vi skulle flytta in
stora klaffbordet skulle vi alltid "måtta" så morbror fick plats med sin stora mage. Då eldades det i utläggaren och den höll värmen
även till nästa dag. Far och jag turades om att mala senap med kula (det är inte alla som kan få kulan att rulla). Så var det
risgrynsgröten som vi också skulle passa. Mor hade ju en del annat att ordna. Vi hade även "rögröt" (saftkräm) på julafton.
Nyårsafton firade vi hos moster för på den tiden var det militärmusik från Rådhuset vid 12-slaget och det var mycket högtidligt.
Det ville vi inte missa. Det var extra festligt när mor och moster bakade spettkaka. Formen som står i köket skulle först lindas med
vitt papper. Det var många ägg som gick åt, flera tjog. Gulorna vispades med socker, sedan potatismjöl. Det fanns inga hjälpmedel
så det var att vispa med en vanligt björkvisp. Det skulle eldas på spiselhällen och det var noga med att det skulle vara björkved.
När glöden var klar skyfflades den bort under formen. Så fick man sitta på en stol och veva runt medan den andra ringlade på smeten.
Sista gången de bakade en sådan kaka var i september 1915. Det var ransonering på ägg och socker. Mors bror Petter kom och
frågade mor om hon och moster ville baka då hans fru, moster Elin, fyllde 60 år. Mor lovade genast att om han kunde skaffa ägg och
socker skulle de baka. Mor trodde ju inte han kunde ordna det, men det gick. När sedan kakan var färdig skulle den dekoreras.
Det var äggvitor och socker som vispades hårt. Moster gjorde en stor strut och spritsade ut "dekoren". Jag minns särskilt att jag
tyckte moster spritsade för mycket, för det som blev kvar fick vi dela på!